niquetamere

Jag går igenom en svår period nu i mitt liv. Och jag har gråtit och gråtit. Jag har försökt på alla vis att glömma. Jag har gått på dejt!! Jag har tagit upp kontakten med alla mina ex nästan för att söka tröst (jag vet, dumt).

Det enda som kom ut av dejten med Alsace killen var att han blev överhuvudet förälskad i mig. Vilket betyder som jag så vackert skrivit i rubtiken: Tre förälskade män har blivit fyra. Förälskade män alltså. Det är bara en av de männen som jag vill ha men tyvärr är han den enda av dessa förälskade män som jag inte kan få. Han må vara förälskad och det sägs att love makes u do crazy things.... jag antar att en av de crazy grejerna är att ljuga äset av sig för att få behålla kvinnan man vill ha. Själv tycker jag ju inte att det är äkta kärlek utan lutar mer åt egoism.

Många tänker att man får bättre självkänsla när många tycker om en och när många är kär i en. Jag tänker mer på, två av fyra killar är dumma i huvudet, två av fyra killar är bra. Det är de två killarna med dumt huvud som jag intresserar mig mest av. Istället för att höjer mitt självförtroende och min självkänsla sänker detta det istället. eftersom: Jag blir otroligt ledsen över att det är 50% chans att jag får en bra kille och 50% risk att jag får en dålig kille. Alltså ryker min teori om att inga snälla och trevliga killar han bli kära i mig. Vilket innebär en ännu större katastrof eftersom det då betyder att det är något fel på mig!! Det är inte killarna det är fel på, det är mig det är fel på!! Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger! It's me! It's me! It's me!!!!!

 
Man kan ju inte hjälpa vem man blir kär i, men finns det något sätt att stoppa detta otäcka mönster av inge trevliga pojkvänner? Eller kommer jag alltid att vara den typen som faller för the bad boy?

Problemet som uppstrår varje gång jag försöker bli tillsammans med en nice guy, så blir jag the bad girl! Och det vill ju inte jag vara, jag blir den typen som raderar meddelanden i stilen: "Nicole, jag tror jag håller på att bli kär i dig, för ditt leende har fastnat i mitt huvuvd och jag kan inte tänka på något annat än dig." Och sedan blir avtänd och tycker det är urjobbigt hela grejen. Hellre ensam än med en såndär mes, tänkte jag för mig själv.

Som när jag gick i högstadiet. Blev jag tillsammans med en ursnäll och ursöt gitarrkille, som alla tyckte om. Han var kär i mig och allt. Och det var bara så himla bra och tryggt hela tiden... Jag gjorde slut av en impuls en vecka efter att vi blivit tillsammns för jag tyckde det var så jobbigt att ha honom som en liten hundvalp runt mina ben hela tiden!! Jag skyllde ju såklart på att det var mig det var fel på och att jag behövde tid för mig själv för att jag mådde så dåligt. Men det var ju sant, det var ju mig det var fel på!! Han var ju en underbar pojkvän, en sån pojkvän som man önskar att ens elaka pojkvän skulle vara.

Vilken typ är jag då? Vilken typ ser killar mig som? Tydligen den typen man kan köra som fan med, enligt mitt ex. Men annars. När killar tänker på mig och ser mig? Vad tänker de och vad ser de? Verkar jag vara den seriösa typen? njae.. Slampa? mer troligt. Men kanske bara en person med lite mycket hyper men mycket cuteness... ? Som ler mycket (underbart leende, so I've been told.) för att hon är glad och ser lätt på livet eller ler för mycket för att hon inte vill visa hur mycket hon lider med sitt inre?

Aaaaah, det andra könet.. Jag sär jag sär, som krösamaja säger...


Nog om det hallå! Min kompis, Helena kommer ikväll, ska bli så kul!!! Vi ska turista i Paris och äta potatismos och griskött, baguetter och tonfisk, kaffe!

Annars är allt som vanligt, Maria och Isak är underbara folk på jorden och jag är överlycklig att de är här med mig annars hade jag verkligen inte klarat mig!

 Nästa vecka kommer jag hem till kylan och Sverige för att mysa med den här lilla saken!!!! (en Suède 24 okt - 1 nov)